Insikter, artiklar, statistik och undersökningar

Antalet kommuner som bedömer att de har balans i utbudet av särskilda boendeformer har minskat i 2023 års enkät jämfört med förra året. I årets bostadsmarknadsenkät uppger 140 kommuner att utbudet av särskilda boendeformer är i balans.
‍
Det är 109 kommuner, 26 fler än förra året, som uppger att de har underskott i antalet platser på särskilt boende. Det är i nivå med antalet kommuner som uppgavs före pandemin.Inflyttningen på särskilt boende började att öka igen under 2021, enligt Socialstyrelsens årliga lägesrapport 2023 för vård och omsorg av äldre.

Nästan 60 procent av de kommuner som har besvarat frågan om framtida bostadsbehov bedömer att behovet av särskilda boendeformer kommer att vara täckt om två år. I förra årets enkät var motsvarande siffra 65 procent. På fem års sikt räknar 44 procent av kommunerna med att behovet av denna boendeform kommer att vara täckt. Både på två års sikt och på fem års sikt har det skett en försämring jämfört med förra året.

Antalet äldre kommer enligt befolkningsprognosen att öka i hela landet, särskilt i åldern över 80 år. Därmed förväntas behovet av insatser inom äldreomsorgen att öka. Kommunerna bedömer att fler kommer att behöva mer vård, framför allt inom demensvård. Nuvarande lokaler kommer inte att täcka kommande behov; det byggs inte i takt med antalet ökande äldre i många kommuner. 

Trygghetsbostäder är en boendeform som har tillkommit för att ge äldre som önskar det tillgång till större gemenskap och mer trygghet. Det är en så kallad mellanboendeform som överbryggar glappet mellan vanligt boende och särskilda boenden med heldygnsomsorg (SÄBO). För att flytta in i en trygghetsbostad krävs inget biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen. Trygghetsbostäder finns som hyresrätt, bostadsrätt och kooperativ hyresrätt och du hyr eller köper din bostad på eget initiativ.

Antalet kommuner som uppgav att det inte fanns tillräckligt med bostäder för personer med funktionsnedsättning ökade åren 2014–2018, med en topp på 169 kommuner med underskott. Åren 2019–2021 minskade underskottet, ner till 124 kommuner. I 2022 och 2023 års enkäter har antalet kommuner som uppger underskott återigen ökat, till 152 respektive 141 kommuner. Pandemin och en tydlig uppgång i färdigställda specialbostäder bidrog till ett minskat underskott. Men antalet kommuner med underskott är nu på väg uppåt igen och är tillbaka till nivåerna före pandemin.

Enligt kommentarerna finns det flera anledningar till att det kan vara svårt att förutse behovet och färdigställa tillräckligt många bostäder för personer med funktionsnedsättning. Här följer några typiska kommentarer:

Förutom att arbeta med att få fram mark och planera för nybyggnad arbetar kommunerna på olika sätt för att motverka underskottet på bostäder. Här följer några kommentarer från kommunerna om insatser de gör:

Gruppbostäder är den typ av bostäder som flest kommuner uppger att det är brist på. Totalt uppger 129 kommuner att det är underskott på gruppbostäder

Efter att under många år ha utvecklat omsorgsfastigheter som solitärer, tas nu steget till ett nytt koncept benämnt; ”seniorkvarter”. Det konceptet är inspirerat av holländska förebilder bl. a. Saffler de residentie med bl.a. demensby som utgångspunkt. Med seniorkvarter menas en utveckling av hela kvarter med sammanhängande funktioner och verksamheter i syfte att ge synergier. En trygg och stimulerande miljö som i sin direkta närhet kan innehålla multipla funktioner såsom senior och trygghetsbostäder, ett omsorgsboende, en vårdcentral, dagverksamhet, kanske en yrkesskola för ett vårdprogram och/eller bostäder för omsorgspersonal i en och samma helhet. Det kan även handla om boendelösningar som uppmuntrar till flyttkedjor i närmiljön allteftersom omsorgsbehov förändras. Dessa kvarter kan kompletteras med funktioner så som ett gruppboende eller en förskola, verksamheter som utifrån omfattande empiri ger utgångspunkterna för ökad livskvalitet hos både yngre och äldre personer.

Seniorkvarteret är en integrerad kvartersmiljö som kan erbjuda seniorbostäder i bostadsrättsform (55+), trygghetsbostäder alternativt biståndsbedömda trygghetsbostäder, vård- och omsorgsbostäder, dagverksamhet, yrkesgymnasium för vårdprogram, bostäder för vårdpersonal, gruppbostäder och förskola. De olika boendeformerna i seniorkvarteret definieras enligt följande:

Seniorkvarteret innehåller en blandad upplåtelseform, med tonvikt på hyreslägenheter, lokaler och omsorgsfastigheter. Alla funktioner förs samman, på en plats, i ett självförstärkande system. En grundläggande tanke med seniorkvarteret är att nyttja huskropparna för att skapa ett antal omslutande gårdar, som skapar lugn, trygghet och olika platser att mötas på. En miljö som kan erbjuda en rad olika möjligheter så som sinnenas trädgård, plats för utomhusgymnastik, handelsträdgård, odlingstorg, aktivitetstorg, pergola, boulebana etcetera, likaså en rad olika promenadslingor, det är fantasin som sätter gränser. För de som önskar kan finnas oändliga möjligheter att träffa andra och göra det som känns intressant för stunden.

Det finns många fördelar med att placera ett trygghetsboende nära ett omsorgsboende. Man kan exempelvis samnyttja gemensamhetsytor och vårdpersonal, underlätta för hemtjänsten vad gäller logistik och resor samt skapa möjlighet för par med olika vårdbehov att fortsätta att bo nära varandra. Ett mindre yrkesgymnasium med inritning på äldreomsorg kan också ingå samt ett antal mindre lägenheter för personal på omsorgsboendet. Det senare är något som kan komma att underlätta vid rekryteringsarbetet och därmed minska personalomsättning som annars är ett stort problem inom just äldreomsorgen idag. I de gemensamma ytorna finns möjlighet att bedriva dagverksamhet och som komplement till detta kan också inkluderas en förskola. En kombination av verksamheter för de äldsta med verksamheter för de yngsta är något som uppskattas i bägge läger. Det finns otaliga studier på hur välbefinnandet ökar hos såväl yngre som äldre när grupperna får mötas under naturliga och kontinuerliga former.

Att skapa hållbara stadsrum där seniorkvarteret utgör ett centralt nav för den sociala infrastrukturen, ligger till grund för idén. Olika bostäder för seniorer och närbesläktade verksamheter sammanförs och skapar en trygg och inramad miljö med unika möjligheter för tillgänglig vård, omsorg och service. De blandade funktionerna ger en helhet med högre effektivitet, driftsekonomi och kontinuitet. Blandade upplåtelseformer och verksamheter ger upphov till en generationsöverskridande miljö med betydelse för den mer enhetliga och övergripande visionen om att ”ge personer i alla åldrar de bästa möjliga livsförutsättningarna”.

Att skapa hållbara stadsrum där seniorkvarteret utgör ett centralt nav för den sociala infrastrukturen, ligger till grund för idén. Olika bostäder för seniorer och närbesläktade verksamheter sammanförs och skapar en trygg och inramad miljö med unika möjligheter för tillgänglig vård, omsorg och service. De blandade funktionerna ger en helhet med högre effektivitet, driftsekonomi och kontinuitet. Blandade upplåtelseformer och verksamheter ger upphov till en generationsöverskridande miljö med betydelse för den mer enhetliga och övergripande visionen om att ”ge personer i alla åldrar de bästa möjliga livsförutsättningarna”.
‍
Visionen om att ge personer i alla åldrar bästa möjliga livsförutsättningar betyder konkret inom vård- och omsorgsboendet att det finns tillgång till personal dygnet runt som kan ge vård, omsorg och service efter behov men även för att planera aktiviteter. På trygghets-boendet finns det en värd eller värdinna som tillsammans med hyresgästerna planerar gemensamma aktiviteter utifrån intressen och önskemål. Värden eller värdinnan kan också vara behjälplig med andra saker som underlättar i vardagen. Vid behov av vård och omsorg i trygghetsbostäderna ges det av hemtjänsten i olika omfattning utifrån biståndsbeslut. Alla verksamheter har sin egen respektive personal som grund men konceptet seniorkvarter skapar också unika möjligheter att samnyttja personalresurser. Förvaltningen har kontinuerlig uppföljning med hyresgästerna där den utöver den löpande förvaltningen också fungerar som sammankallande för ”kvartersrådet”. Kvartersrådet blir därmed den instans i seniorkvarteret där samarbete och samverkan mellan hyresgäster diskuteras och form.

Seniorkvarteret kommer att befolkas av allt från förskolebarn och studenter inom vårdprogram, till seniorer i trygghetsbostäder och de äldsta och sköraste på ett dygnet-runt- bemannat omsorgsboende. Viktigt här att förstå att respektive bostads- och verksamhetsform har sin målgrupp och sina åldersgränser.

Sehlhall driver en holistisk ansats i utvecklandet och förvaltningen av fastighetsprojekten i stadsmiljö. Genom att sammanföra boendeformer och centrala samhällsfunktioner på en och samma plats skapas förutsättningar för synergivinster uppstår med positiva effekter på både samhälls- och individnivå. I sammanhanget kan nämnas företagets arbete med att organisera boendemiljön och tillsätta personresurser i de sociala kontaktytorna som skapas i boendemiljön. Här ingår till exempel värd- / värdinnefunktion i trygghetsboendet eller den vårdpersonal som arbetar inom ramen för vård- och omsorgsboendet.
‍
Den sociala infrastrukturen är något som bolaget lyfter som starkt värdeskapande. Genom att tillämpa en systemsyn, i vilken de olika boendemodellerna och upplåtelseformerna integreras med stödjande samhälls- och servicefunktioner, skapas en värdeskapande helhet som blir större än de ingående delarna var för sig. Den helhetsansatsen benämner Sehlhall för seniorkvarter och blir ett tillvägagångssätt i att bygga in samhällsmässiga kvaliteter genom att ladda projektet även med skattefinansierade servicefunktioner. Servicefunktioner som ger ökade kvaliteter till boendemiljön och som vidare utifrån ett individuellt plan kan exemplifierats genom ökad trygghet, välmående och hälsa.
‍
På ett mycket konkret plan kan införandet av ett s.k. kvartersråd i förvaltningsverksamheten omnämnas. Det blir således hos denna instans som utbytet mellan förvaltningen och individerna i seniorkvarteret sker och där samarbetet och samverkan mellan å ena sidan hyresgästerna och den andra sidan förvaltningen diskuteras och formaliseras.
En annan viktig erfarenhet är vikten av att involvera kommunen och slutanvändaren i projektutvecklingen. Inte minst rör det frågan om erfarenhetsåterföring och bästa utnyttjandet av skattefinansierade verksamheter. För en kommun är ofta uppförandet av en samhällsfastighet en komplex och oerfaren uppgift. Genom att involvera kommunen i projektutvecklingsarbetet kan erfarenhetsåterföringen bli mycket mer effektiv och långsiktigt hållbar vilket inte minst utifrån ett ekonomiskt perspektiv gagnar slutkunden eller slutanvändaren detta utöver att säkerställa användandet av kommunens skattemedel på bästa möjliga vis.

I Sehlhalls konceptuella dialoger med intressentorganisationer, vårdgivare och kommuner har mottagandet varit uteslutande positivt. Alla berörda intressentgrupper tycks se och uppskatta det logiska med att sammanföra boendeformer och verksamheter på en och samma plats. Utifrån de senaste rönen kring social hållbarhet torde denna typ av samhällsbyggnadsprojekt ha framtiden för sig.

Vi har under en lång tid sett att olika typer av omsorgsfastigheter kombineras och seniorkvarteret blir mot den bakgrunden en naturlig förlängning av denna trend. För många kommuner är ett beslut om att uppföra en större omsorgsfastighet det största investeringsbeslutet som tas under en mandatperiod. Ett sådant komplext beslut, när verksamhetskrav och förutsättningar är i snabb förändring, underlättas väsentligt om det finns långsiktiga aktörer som kan bistå med djup specialistkunskap och som med lyhördhet, kunskap och erfarenhet kan vägleda beslutsfattarna genom processen.

Den högre levnadsåldern ökar samtidigt risken för att utveckla demenssjukdom, vilket innebär att vårdbehovet ökar exponentiellt. Som en följd av denna utveckling förväntas kommunernas omsorgskostnader öka med drygt 60 miljarder per år. Fördelningen av kostnader för demografiska förändringar skiftar dock kraftigt över tid.

Under perioden 2000 till 2010 var det en relativt jämn kostnadsförändring mellan åldersgrupperna 19 till 64, 65 ti̊ll 79 och 80+ samtidigt som åldersgruppen 0 till 18 inte bidrog med någon kostnadsökning på grund av demografisk förändring. Under perioden 2010 till 2020 sköt i stället kostnaderna för gruppen 0 till 18 år i höjden och utgjorde ungefär hälften av den totala kostnadsökningen. För perioden 2020 till 2030 sker åter en kraftig omfördelning där vi nu har åldersgruppen 80+ som enligt förväntan ökar kraftigt.

Trots en högre vårdkvot än det europeiska snittet uppger många svenska kommuner att de har brist på vårdboenden. En undersökning av Boverket visade att 109 av Sveriges 290 kommuner spår en brist under 2022. Vid införandet av Ädelreformen i början av 90-talet lades ett stort antal vårdboenden och serviceboenden ner. Sedan 1994 har 40 000 vårdboendeplatser försvunnit i Sverige. Kvarboendeprincipen, som bygger på ”rätten att bo kvar hemma livet ut”, har vidare resulterat i att många kommuner skjutit på nyinvesteringar i vårdboenden och i stället satsat på hemtjänsten.

Väntetiden till ett vårdboende i Sverige, efter godkänt biståndsbeslut, har ökat och ligger idag på 67 dagar. Tankesmedjan Timbro bedömer att Sverige behöver tillföras tre nya vårdboenden i veckan –i tio år.

En bidragande faktor till detta, utöver det demografiska behovet, är en undermålig kvalitet på stora delar av landets befintliga bestånd. Merparten av Sveriges vårdboenden byggdes på 60-, 70- och 80-talet och många av dem har stora brister. Enligt Socialstyrelsen finns det idag 17 000 icke fullvärdiga lägenheter i beståndet för äldre och Boverket har påvisat att över 1 000 lägenheter saknar eget badrum. Huvudanledningen till problemet är att majoriteten av landets boenden drivs av kommuner och att dessa inte omfattas av tillsynsmyndigheten IVO:s tillståndsplikt. Privata vårdgivare måste svara upp mot IVO:s högt ställda kvalitetskrav för att inte riskera att förlora sitt tillstånd.

Vi som utvecklar moderna vårdboenden följer också regler och krav från Boverket, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen. Tillsammans bildar dessa direktiv ett solitt ramverk och borgar för att de fastigheter som byggs är trygga och säkra.

Trots debatter om att allmännyttan säljer ut sina samhällsfastigheter så ägs fortfarande cirka 80 % av kommun och landsting. Problemet är att den part som alltså äger och driver majoriteten av Sveriges vårdboenden inte berörs av IVO:s tillståndsplikt.

Om exempelvis en kommun lagt ut en verksamhetsdrift till en privat aktör, och IVO beslutar att dra intillståndet, så kan kommunen ta tillbaka verksamheten och fortsätta att driva den. Kommunala boenden ska givetvis också uppfylla alla lagar och krav, men här gäller egen anmälningsplikt. Vi som följer nyhetsflödet vet att egen tillsyn inte alltid fungerar. Risken är stor att andra prioriteringar görs, exempelvis att man vill korta väntetider och därför väljer att driva ett utdömt vårdboende vidare. Eller att man vill undvika eller fördröja en nyinvestering. Det är dock en oinformerad bedömning.

De flesta vårdboenden som byggdes för 20–30 år sedan är energibovar med höga driftkostnader. De har dålig luft på grund av mögel och radon samt kräver en högre personaltäthet då lokalerna är ineffektiva. Ofta saknas moderna hjälpmedel. Allt detta resulterar i högre samhällskostnader då vi får fler sjukskrivningar, sjukhusvistelser, negativ personalomsättning, fallskador och ökad smittspridning. Drift- och underhållskostnaderna kan vara dubbelt så höga jämfört med ett nybyggt vårdboende. Väger man in dessa faktorer är det sannolikt billigare för kommunen att bygga nytt.

Vidare är dessa miljöer inte de bästa arbetsplatserna och omsorgen är personalintensiv. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, är en av de största utmaningarna de kommande åren personalbemanningen inom äldreomsorgen. Fler måste attraheras till yrket om vi ska klara av den demografiska utmaningen. Moderna och ändamålsenliga arbetslokaler är då en förutsättning.

Utifrån demografiska prognoser kommer drygt 120 000 personer att behöva plats på ett vårdboende 2030.

Timbro bedömer att om debatten kring vinster i välfärden leder till ett förbud för privata aktörer, så kommer vi endast att nå 95 000 platser. Om vi dessutom tar höjd för att befintliga boenden behöver stängas, Sehlhall har gjort bedömningen att det rör sig om 350 vårdboenden, motsvarande 14 000 platser, så står vi inför ett än mer akut och omfattande behov av utbyggnad.

Trots att privata aktörer bara står för 18 procent av utbudet, så står vi för 40 procent av nyproduktionen och investerar årligen cirka 4 miljarder i segmentet. Enligt Socialstyrelsens årliga enhetsundersökning är kvaliteten hos privat drivna vårdboenden högre än kommunala, på 18 av 20 jämförbara kvalitetsparametrar. Privata aktörer representerar med andra ord en viktig del i lösningen för att säkra landets sociala infrastruktur och samarbetet mellan det privata och offentliga kommer att bli än viktigare framgent för att vi tillsammans ska kunna hantera det stora behovet av kvalitativ social infrastruktur.

Många aktörer i sektorn förvärvar befintliga bestånd. Andra är rena utvecklare som avyttrar sina projekt, ofta redan innan de börjat byggas. Sehlhall utvecklar sina omsorgsfastigheter för egen förvaltning, vilket innebär att vi känner varje fastighet utan och innan. Därmed erhåller vi en effektiv och kvalitativ förvaltning. Vi har alltså råd att tänka långsiktigt i våra investeringsbeslut.

Vi har arbetat med hundratals funktionsprogram och bistått flera av Sveriges kommuner med viktiga insikter och analyser. Till exempel hur ett nytt trygghetsboende på bästa sätt kan effektivisera hemtjänsten och minska trycket på befintliga vårdboenden. Eller hur en skola och ett vårdboende kan få synergier av varandra och huruvida man skall välja att renovera befintligt bestånd eller bygga nytt. Samt vid nybyggnation, vad den befintliga byggnaden i så fall bör ställas om till. Tack vare vår breda kunskap av att skapa och förvalta omsorgsfastigheter blir vi en värdefull strategisk partner till kommunen. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det.

Sehlhalls erfarna medarbetare bjöds in av den förra regeringen för att diskutera hur vi kunde skapa bättre boendeförutsättningar för äldre. Redan tidigt i samtalen stod det klart att det behövdes nya former av mellan boenden, dels för att avlasta hemtjänsten, dels för att öka livskvaliteten för de boende och därigenom senarelägga (eller helt undvika) behovet av omsorg dygnet runt på ett vårdboende.

När vi byggde Gotlands första trygghetsboende fick vi över tusen sökande för våra 68 lägenheter. Så ser sannolikt intresset ut i större delen av landet, men det är inte lätt för fastighetsföretag att få ihop ekvationen. Hyrorna skall hållas nere för att så många som möjligt skall få tillgång till boendet. Samtidigt ger de större allmänytorna en lägre uthyrningsgrad och servicetjänsten ökar de löpande kostnaderna. Därmed blir kalkylen för vanliga hyresbostäder starkare, vilket resulterar i att allt för få trygghetsboenden byggs.

Vi – och säkerligen många andra branschkollegor – står redo att både bygga moderna och ändamålsenliga bostäder för att avlasta äldreomsorgen, samt optimala och hållbara vårdboenden. Vi behöver dock hjälp av framsynta, initierade och ansvarsfulla politiker.

Därför blir höstens val viktigt. För våra åldersrika, som förtjänar bästa tänkbara levnadsmiljö, och för alla anställda inom äldreomsorgen, som förtjänar en optimal arbetsmiljö.

Sverige har en världsledande social infrastruktur, men lägsta nivån måste höjas rejält, liksom utbyggnadstakten.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) övervakar kvaliteten i sektorn. De bedömer bland annat om de medarbetare som skall arbeta i verksamheten har erforderlig kompetens, att lokalerna är ändamålsenliga och lämpliga för de personer som ska vistas och behandlas i dem, att lokalerna där brukare skall vistas och bo under längre tid inte får en institutionell prägel med avseende på lokalisering, storlek och utformning, etc.

En praxis gällande erforderlig tillgång på hygienutrymmen och storlek på boenderum har också utvecklats. Som exempel kan nämnas att IVO inte godkänner att ett för stort antal boende delar på toalett och dusch. För alla verksamheter gäller också att sökanden måste lämna uppgifter om vilka brandskyddsåtgärder som har vidtagits. Sverige har brist på äldreboenden.

Som tillståndsgivare har IVO ett effektivt ”vapen” som säkerställer att deras krav efterlevs. De kan ge och återkalla tillstånd. Vi som utvecklar moderna äldreboenden följer också regler och krav från Boverket, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen. Tillsammans bildar dessa direktiv ett solitt ramverk och borgar för att de fastigheter som byggs är trygga och säkra.

Trots debatter om att allmännyttan säljer ut sina samhällsfastigheter så ägs fortfarande cirka 80 % av kommun och landsting. Problemet är att den part som alltså äger och driver majoriteten av Sveriges äldreboenden inte berörs av IVO:s tillståndsplikt. Om exempelvis en kommun lagt ut en verksamhetsdrift till en privat aktör, och IVO beslutar att dra in tillståndet, så kan kommunen ta tillbaka verksamheten och fortsätta utan att åtgärda bristerna som fått IVO att dra in tillståndet..

Kommunala boenden ska givetvis också uppfylla alla lagar och krav, men här gäller egen anmälningsplikt. Vi som följer nyhetsflödet vet att egentillsyn inte alltid fungerar. Risken är stor att andra prioriteringar görs, exempelvis att man vill korta väntetider och därför väljer att driva ett utdömt äldreboende vidare. Eller att man vill undvika eller fördröja en nyinvestering. Här lurar man dock sig själv.

De flesta äldreboenden som byggdes för 20-30 år sedan är energibovar med höga driftkostnader. De har dålig luft på grund av mögel och radon samt kräver en högre personaltäthet då lokalerna är ineffektiva. Ofta saknas moderna hjälpmedel. Allt detta resulterar i högre samhällskostnader då vi får fler sjukskrivningar, sjukhusvistelser, negativ personalomsättning, fallskador och ökad smittspridning. Drift- och underhållskostnaderna kan vara dubbelt så höga jämfört med ett nybyggt äldreboende. Väger man in dessa faktorer är det sannolikt billigare för kommunen att bygga nytt..

Vidare är dessa miljöer inte de bästa arbetsplatserna och omsorgen är personalintensiv. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, är en av de största utmaningarna de kommande åren personalbemanningen inom äldreomsorgen. Fler måste attraheras till yrket om vi ska klara av den demografiska utmaningen.

Hur sker en sådan attraktion bäst, genom att erbjuda en illa anpassad arbetsmiljö från 70-talet, eller genom moderna arbetsplatser som tar hjälp och stöd av välfärdsteknologi?

Förutom att personalbemanningen sannolikt är dyrare på ett undermåligt äldreboende, skadar mediabilden från dessa boenden branschen genom att göra omsorgen till en mindre attraktiv arbetsplats hos t.ex. dagens studenter. Sverige har brist på äldreboenden.

Mycket har hänt under de senaste 20 åren vad gäller utformning av äldreboenden. Tack vare dedikerad forskning och bred empiri vet vi nu vad som fungerar och vad som inte gör det. Fastigheten kan aktivt bidra till att skapa trygghet och välbefinnande, inte minst för människor med demens. Idag installerar vi belysning som simulerar dagsljus, vi fogar samman inne- och utemiljöer för att aktivera och inspirera, vi undviker korridorer och allt som ger en institutionell känsla. Dessutom utformar vi lokalerna så att boende och personal får god överblick och lätt att orientera sig. Vi har effektiva ventilationssystem och säkerställer att fastigheterna är optimerade utifrån ett smittskyddsperspektiv. Vi arbetar med miljövänliga material och skapar hus med minsta möjliga klimatavtryck.

Vi behöver punktera myten att det är billigare att behålla det gamla och i stället fokusera på att förnya vår sociala infrastruktur. De äldre fastigheterna kan eventuellt nyttjas till andra ändamål. IVO tillståndsplikt bör omfatta alla, även kommuner. Vårt samhälles sköraste medborgare förtjänar bästa tänkbara vård och omsorg. Sehlhall, tillsammans med övriga branschkollegor, kan säkerställa det nya, men vi behöver hjälp från modiga och ansvarsfulla politiker och tjänstemän för att avveckla det uttjänta.